Min favoritperiod på året, alla gånger, är våren som nu börjat nå upp till Svealandet. Allt vaknar och börjar leva igen (bara den känslan!) och man slipper tvingas utrusta sig med lager på lager av tjocka och tunga plagg. Det där ljuset om kvällarna man suktat efter i ungefär ett havår, den fula skitiga snön som sakta smälter bort och försvinner, upptempomusiken som hörs från grannen när balkongdörrarna börjar kunna stå öppna… Listan kan göras lång.

 kommande tider!

”Sun is shining, the weather is sweet
make you wanna move your dancing feet”, rytmar Marley fram på ett sätt man i första hand kanske inte paralellar med the Swedish Weather vi har nu..men det var ändå den känslan som kom i eftermiddags när jag stod och tittade ut i fjärran över Mälaren. Under is och snö.

Via en bro från Hönö kan man ta sig till Fotö. På somrarna finns det gott om turister liksom längs kusten i övrigt, men så här års är vi nog betydligt mer lätträknade. Några grader mildare kan jag tänka mig en längre promenad, men denna dag var så rå och kall att motorvärmen fick hålla mig tinad mellan fotoögonblicken.  

Där, precis där, vill jag stå och gunga just nu.

Paj sträng – Påtvingad promenad i vinterdimman – Helvede.

Ja, jag tror att det var Gardell som sa det, eller kanske var det hans äkta hälft Mark Levengood. När man hör ambulansens sirener ljuda så betyder det något bra, som att räddningen är på väg. Så kan man tänka om sjukhus också, det är något bra som händer. Man kan välja hur man ser det och jag väljer att se det så.  Sjukhus i all ära, det är bara det att det är så mycket skönare hemma liksom, jösses vad jag längtar efter att kunna åka hem. Det ska bli ljuvligt!

Vänersnö alltså. Ett nytt fenomen för mig. Torr puffig och fin och helt annan än den som blåser in från Atlanten. Man blir lycklig av skiten.

Brustna drömmars kaj ligger nere vid Gullbergskajen och som namnet antyder kan man längs strandpromenaden finna en mängd till synes övergivna och nedlagda projekt.  Efter en stunds promenerande längs stråket bland sönderrostade skrov och mängder av bröte på ren göteborska, hörs faktiskt ljudet av en svets och lite längre bort ser jag några blåställsklädda män bära skrot, så det där med övergivet och brustna drömmar kanske inte är hela sanningen. En underhållande och humörhöjande promenadsträcka kan jag dock med säkerhet utlova om du tar dig dit.     

Mitt i den så av höst  brungrå regntyngda staden, i en bevuxen refug.. där växte en naturens rebell som ett friskt uttryck av trots.

Och om en maskros klarar att spränga asfalt, så klarar Flugis att spränga sönder en gråskala vilken som helst. Man blir glad.

Älvvägen är inte alltid vacker, men den har en och annan sevärdhet. Notera det nyinstallerade fönstret och balkongdörren. Festligt!

Från kylan in i värmen

Och en kaffetår eller två

En stenad elev påträffades utanför Hulebäck.

Påväg mot Gamla Stan.

Hallå där, det där är en boll. Och den är min!

And in the world a heart of darkness
A fire zone
Where poets speak their heart
Then bleed for it
Jara sang, his song a weapon
In the hands of love
You know his blood still cries
From the ground

Nå, kanske inte riktigt, men associationerna satte fart. En strimma sol kan göra märkliga saker på annars så betongskuggade platser.

Övergiven och trasig. Men dock: tak över huvudet.

Vad kan vattnet hålla nu ikväll, fem sex grader? Blir man inte lite sugen ändå?

Det här med HDR var rätt kul när man började få koll på det. Dock tröttnar man ganska fort på hyperstark kontrast. Det går så klart att laborera vidare och svartvita en bild, men då känns det ju rätt onödigt att gå omvägen via HDR.

Den här bilden (Skottland – förvånad, någon?) redigerade jag i den bärbara bara nån timme efter jag tagit den. I min bärbara har jag ingen crackad version av Photomatix, varför jag fick besväret att klona bort 3 feta vattenstämplar. En i himlen, en på land och en sista som hamnade i vattnet. I den här lilla versionen syns knappt någon av dem, men klickar man upp den stora syns de övertydligt – utom den i himlen som jag faktiskt inte hittar själv, trots att jag vet ungefär var den satt.

Nu har jag som synes  inte varit överdrivet noggrann här, men kloning är jädrigt användbart så länge man inte utsätter bilderna för nitisk granskning!

Jag var trött på allt stillasittande, efter en lång och mörk pluggnatt, och tog cykeln ner mot stan när det började ljusna. Den färgsprakande hösten har liksom börjat nå sin kulm nu och det är bedårande vackert ute.  Kyrkogården slog det mesta jag sett i höstväg på mycket länge. Blev helt enkelt tvungen att ta klivet innanför grinden och se hela hav, av röda och gula löv, på marken. Det regnade löv med jämna mellanrum, de gånger det blåste till, och det kändes snarlikt den känslan man ibland kan få när man ser en film med nån liknande vy där man nästan tycker att det är ”lite för snyggt gjort för att det ska kännas realistiskt”.

En mänsklig ruin, eller en människa som betraktar ruinen framför henne?

Del av Uddevallavarvet, anno 2009

”De fattiga och utsattas religion på Haiti”

De minst sagt skräckinjagande gestalterna från bizangotemplen ska gestalta bizangokämparnas krafter. De är modellerade på riktiga människoskallar och ska hålla minnet av slavupproret levande. Det var därur denna religion och dess hemliga sällskap uppkom. Spegelskärvorna syftar på andevärden men skyddar också mot onda krafter och repen betvingar deras inneboende kraft.

(Världskulturmuseet, Göteborg)